Still loving you

Försöker verkligen. Försöker fortsätta med mitt vanliga liv.
Men det känns som att det är en stor vägbula i vägen.
Känns som jag har stort öppet sår i själen och det gör så ont så jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Vet inte vart jag ska ta vägen med alla känslor.
Och jag har fortfarande inte riktigt accepterat tanken på att mamma är borta.
Förtränger den, för så fort den tanken kommer känns det som att.. ja jag vet inte.

Igår var jag och lillasyster och letade efter en fin sten till mammas grav.
Vi ville gärna ha en egen sten från naturen för mamma älskade naturen,
allt som hade med det att göra.
Vi hittade en superfin grön sten. Alltså den är verkligen så himla fin, nästan smaragdgrön.
Den finaste stenen åt världens finaste mamma.

Imorn fortsätter den stora packningen inför flytten på fredag.
Vi flyttar till frösön.
Vi fick lägenheten som jag skrev om förut som jag var så förväntansfull på.
Det blir nog bra! Eller jag vet att det blir det.

Jag älskar dig

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt.
På dagarna när jag är med Stella har jag varken tid eller lust att vara ledsen,
när jag gråter inför henne ser hon så.. jag inte, chockad och förvirrad ut.
Vill inte att hon ska se mig så.
Det känns som ett stöd att skriva på dagarna när jag är ensam med henne.

Förlåt, vet att du inte vill att jag ska känna så, men jag är så otroligt arg och bitter.
Arg och bitter över att livet var så oträttvist mot dig.
Över att vissa människor var så elaka mot dig och utnyttjade din godhet.
Över att den psykiska vården i Sverige inte existerar, den är ett jävla skämt.
Hade den funnits hade det inte behövt gå så här långt.
Över Socialstyrelsen. I mina ögon kommer det alltid vara deras fel att du dog ensam,
långt ifrån dina nära och kära. Deras fel att vi aldrig fick säga farväl.
Förlåt mamma men jag är så jävla arg och ledsen över detta.

Jag vet att du vet det här mamma för jag var alltid noga med att säga det, men,
jag älskar dig mamma. Jag älskar dig så jävla mycket. Du anar nog inte hur mycket.
Jag är så ledsen över att Stella inte kommer få träffa dig mer under sin uppväxt.
När hon är gammal nog kommer jag berätta om dig för henne, berätta om vilken fin människa du var.
Kommer ihåg första gången du fick träffa henne. Det var ingen bra dag, och jag var så uppgiven efteråt.
Men de andra gångerna var helt underbara, om jag bortser från att du var så sjuk då.
Jag var så ledsen och mådde så dåligt över att du mådde så dåligt och var så svag.
Men jag kommer ihåg att Stella fick fina stunder med dig. Hon trivdes i din varma, omtänksamma famn.
Jag älskar dig mamma så mycket, för all framtid. Jag är övertygad om att vi kommer ses igen,
på andra sidan. Tyvärr känns det som en så liten tröst.
Jag älskar dig mamma.

And through it all she offers me protection

Min kropp sitter där, jag pratar, ser, hör.
Men mentalt är jag inte där. Känns som att mitt huvud svävar någon annanstans.
Är det här på riktigt? Jo, det är på riktigt. Det har hänt. Annars skulle vi inte sitta här och prata om det.
Fast, va? Näe, eller? Har det här verkligen hänt? Näe, det kan inte ha hänt. Det kan väl inte vara på riktigt?

Försöker intala mig själv att det är på riktigt, det har hänt.
På samma gång försöker jag nagla mig fast vid en känsla som säger att det inte är på riktigt.
Då gör det inte lika ont. Så fort tankarna kommer att det har hänt,
slår jag tillbaka dem, snabbt. Det är som att mitt hjärta vägrar acceptera.
Mitt huvud säger åt mig att jag måste acceptera, det är sundast.
Men mitt hjärta vägrar, mitt hjärta vill inte.
Du var en så sjukt stor del av mig, är.

Vi sitter och pratar. Om vardagliga saker, men mest om skämtsamt strunt.
jag vet att han redan varit förbi hos dig på en fika, självklart tog han helikoptern. Vi sjunger tillsammans, och lyssnar på texten,
And through it all she offers me protection
A lot of love and affection
Whether I'm right or wrong
And down the waterfall
Wherever it may take me
I know that life won't break me
When I come to call she won't forsake me
I'm loving angels instead
Robbie var förbi på en fika hos dig idag. Han hälsar ju på rätt ofta, du känner ju honom,
han tog helikoptern som vanligt. Jag frågar om ni hånglade, du utbrister "Meh!" och skrattar generat.
Vi sjunger tillsammans, och lyssnar på texten;
And through it all she offers me protection
A lot of love and affection
Whether I'm right or wrong
And down the waterfall
Wherever it may take me
I know that life won't break me
When I come to call she won't forsake me
I'm loving angels instead

Nej..

Om man vägrar tilräckligt mycket att en sak ska ha hänt, kan det bli o-hänt då?
Kan det gå tillbaka tills det inte hade hänt ?
Snälla snälla snälla mamma jag vill inte.
Faaaaan, Nej jag vill inte. Kom tillbaka.

Forever trust in who we are

Vet faktiskt inte vart jag ska ta vägen just nu.
Ska jag gå ut på balkongen och skrika till dig, ska jag skrika ut min ilska
till allt jag hatar, ska jag vara glad över alla fina minnen med dig?
Jag är inte glad. Snälla kom tillbaka?

Vill bara till dig. Gråter floder för jag vill ju bara få prata med dig en sista gång,
få se dig le en sista gång, få se dig skratta en sista gång.
Skriker snälla till Gud, snälla kan jag inte bara få sig dig en sista gång?
Jag vet att du har det precis som du vill ha det där du är just nu,
det är jag övertygad om. Men jag vill vara hos dig, bara en sista gång.

Det är som en slags liten minimal tröst att veta att du nu troligtvis sitter och lyssnar på musik på högsta volym.
Och är glad. Dansar, sjunger, är dig.
Jag lyssnar på din låt med dig nu. Jag vet att du kan se mig.

RSS 2.0